Filmrecension - Starsky & Hutch

by caltex 11. september 2010 18:04

Starsky & Hutch

Regi: Todd Phillips

Medv: Ben Stiller, Owen Wilson, Snoop Dogg, Vince Vaughn, Juliette Lewis m fl.

Längd: 1 tim 40 min

 

 

TV-deckarens första guldålder inföll tveklöst under 70-talet. Då kunde man se privatsnokar som Jim Rockford och Frank Cannon lösa komplicerade fall i rutan varje vecka, medan rättrådiga poliser som Steve McGarrett och Theo Kojak såg till att lag och ordning upprätthölls. De körde bilar stora som järnvägsvagnar och var oklanderligt klädda i gräsliga polyesterkostymer. Men några stack av mot sina kollegor och passade inte riktigt in i den gängse mallen. Det är där ”Starsky & Hutch” kommer in i bilden. En tidig skapelse från Aaron Spelling som kan sägas vara en föregångare till hela ”Dödligt vapen”-genren och som handlade om det omaka paret David Starsky och Ken ”Hutch” Hutchinson, detektiver vid polisen i den fiktiva staden Bay City.

 

Nyinspelningar av gamla TV-serier har på senare tid visat sig vara en säker investering i Hollywood. Utan att lägga ner något större arbete på marknadsföring går det att få god avans på mediokra alster, tack vare en tämligen stor nostalgipublik. Jag hade därför inte några större förväntningar på Starsky & Hutch, och det faktum att man i titelrollerna engagerat Ben Stiller som Starsky och Owen Wilson som Hutch bättrade knappast på oddsen. Men när filmen var över satt jag med ett fånigt leende och myste av välbehag.

 

Här berättas det om hur det kom sig att den rigide Starsky, som aldrig tummar på lagens bokstav för att lösa ett fall, paras ihop med den något mer bohemiske Hutch, en snut som tar chansen att berika sig själv genom att råna en och annan bookmaker som ett led sin infiltrering av den undre världen. Deras chef, kommisarie Doby (Fred Williamson), anser att de gjort sig förtjänta av varandra, men detta visar sig vara ett lyckokast när de får ta hand om ett lik som flutit iland i deras distrikt. Liket är nämligen den enda ledtråden till knarkkungen Reese Feldman (Vince Vaughn) som utåt sett verkar vara en respektabel affärsman men som i själva verket tänker introducera en ny typ av kokain som är garanterat lukt- och smakfri och därför inte kan spåras av polisen. Med hjälp från tjallaren Huggy Bear (Snoop Dogg) får Starsky och Hutch upp spåret och innan bovarna förpassats bakom lås och bom hinner man med att beta av en rejäl provkarta på de flesta upptänkliga TV-deckarklichéer, allt ackompanjerat av skottlossning och skrikande däck (från Starskys illröda ’76 Ford Gran Torino).

 

Stiller och Wilson har bevisligen fungerat bra tillsammans tidigare, men aldrig så bra som här. Det är inte utan att deras ständiga gnabbande och komiska timing för tankarna till Jack Lemmon och Walter Matthau, och det är ett högt betyg. Wilson gör en ny variant på sin egenkära slacker-personlighet, men lyckas ingjuta något av Jim Rockfords ande i den. Utåt må Hutch framstå som en person som inte bryr sig om något annan än det egna välbefinnandet, men sanningen är förstås en annan, och det är mycket tack vare hans skarpa iakttagelseförmåga som bitarna i pusslet faller på plats. Stillers Starsky är emellertid den pådrivande kraften i polisarbetet och den som för det mesta drabbas av humor av det mera handfasta slaget. Även Snoop Dogg skall framhållas i rollen som Huggy Bear, för även om karln inte är någon skådespelare, så är han synnerligen cool i sin roll och i detta fall så är det mer än tillräckligt.

 

Men framför allt skiljer sig Starsky & Hutch från liknande filmer genom att utgå från rollfigurerna och låta dem vara roliga i sig själva vilket i sin tur medför att de situationer de hamnar i blir roliga. Det normala förfaringssättet är att placera huvudpersonerna i ”festliga” scener och hoppas på att humorn skall infinna sig, något som sällan blir riktigt bra. Filmens plott må vara fylld av klichéer men är uppenbarligen påhittad med genuin känsla för genren och är faktiskt riktigt finurlig. Det har heller inte slarvats med detaljerna. Inget är lämnat åt slumpen, utan från det 70-talsinspirerade fotot via den utsökta scenografin till soundtracket klingar inget falskt. Då kan man stå ut med vissa anakronismer som toppmatade videobandspelare och Porsche Carreror från 80-talet!

 

Todd Phillips är tydligen en regissör som skådespelare gillar att arbeta med, för både Vince Vaugn och Juliette Lewis (som spelar Feldmans stendumma älskarinna) har varit med i andra filmer som Phillips regisserat. Överhuvudtaget kännetecknas Starsky & Hutch av att det är känt folk långt ner i birollerna (också detta kan sägas vara ett arv från TV-deckarna där veckans gästskådespelare alltid var ett stort nummer): Chris Penn är en olidligt retsam poliskollega, Carmen Electra en hejaklacksledare och och de ”riktiga” Starsky och Hutch, Paul Michael Glaser och David Soul, dyker upp som sig själva...

 

Starsky & Hutch är mera pastisch än parodi, och det krävs nog att man gillar den typ av TV-deckare den bygger på för att kunna uppskatta den till fullo. Många av förlagorna var ärligt talat inte så lysande, men Starsky & Hutch är precis så bra som man vill att de var när man minns dem...

 

Starsky & Huctch poster

Filmen hade svensk premiär 16:e april 2004 och har snurrat åtskilliga gånger i min DVD-spelare. En riktig feel-good movie utan några direkta svagheter alls. Förutsatt att man gillar genren, alltså...

Tags: , , ,

Film & TV

Powered by BlogEngine.NET 1.5.0.7 - Old School Theme by n3o Web Designers

Vem skriver här?

Jag heter Karl-Erik, är född 1962 och har alltid tyckt om att förmedla mina åsikter om allt möjligt i skrift. Här kommer jag att skriva om det mesta som roar eller irriterar mig för tillfället.

Nyckelord